Några av er följer mig på instagram där har jag lagt ut lite info och bilder redan. Det jag nu ska berätta går inte att fota eller egentligen förstå heller. Jag har försökt i två dygn nu. Att fatta alltså. Nåja, så här var det. När jag sovit ett tag så vaknade jag av att jag behövde gå ut och uträtta behov. Kissa! Åhh så kallt och besvärligt. Jag krånglade mig i alla fall ut i mörkret och så på vägen in igen så hände det.
Två starka strålkastare lös rakt emot mig och ett fordon tvärstannade några meter från tältet. Någon eller något kastade ut en varelse på marken och försvann lika snabbt som det kom. Jag stod helt skräckslagen kunde knappt andas. Kröp in igen och vågade inte väcka maken eller berätta vad jag sett. Tänk om han skulle gå ut och inte komma tillbaka. Jag kunde inte sova, det blåste och dånade, tältduken den fladdrade och ven. Jag vände mig och vred mig och till sist somnade jag om. Jag drömde underliga drömmar och så vaknade jag. Nödig igen. Nej!! Jag vågar inte gå ut. Jag väntar ett tag, tills det ljusnar. Fast när man är så gammal som jag så kan man inte vänta så himla länge.
Jag började tänka på vad jag sett därute. Hjärnan började inse att det aldrig hade hänt, det går väl inte att komma upp med fordon så högt upp eller??? Bära eller brista jag måste ut. Innan jag fått ner brallorna där ute så hände det som inte får hända. Jag hann inte riktigt. Kylan, skräcken och nödigheten gjorde väl sitt till. Åhh mina enda långkalsonger. ja ja.. bara att byta om och krypa ner igen.
Blåsten var fortfarande enorm och jag kände mig så liten på jorden, liten, rädd och utlämnad. När det ljusnade lite senare så ville jag fort ut och sträcka på benen, känna den varma solen och se det vackra fjället. (med tanke på min klaustrofobi)
Jodå, solen sken men varmt var det inte. 0 eller minus gradigt och det snöade friskt på samma gång, på tvären på grund av stormen. Vi får nog vända hemåt tyckte maken. Javisst, sa jag det gör vi. Efter en kåsa med varma koppen så packade vi ihop och begav oss ner igen.
En erfarenhet rikare och med ett hjärnspöke i bagaget. Jag tror fortfarande att det var på riktigt. Att det hände. Nu när jag är hemma igen, i trygghet tänker jag extra mycket på alla flyktingar där ute som är utelämnade åt sitt öde. Hur rädda är dom? Hur många mardrömmar och hjärnspöken finns det i deras huvud? Dom kan inte vända om. Kan säkert inte tänka klart. Så om man kan så hjälp till. Lite eller mycket, det spelar ingen roll.
Kanske dom behöver ett extra par långkalsonger, en kopp soppa eller en varm filt, vad vet jag. Jag vet bara att jag har det bra, väldigt, väldigt bra. Om jag ska fjällvandra igen? Jaha, klart jag ska. Det var härligt och roligt också på sätt och vis. Fniss!
![]()
