Jag tappade bort orden, tankarna och allt när jag fick beskedet. Du är död, du finns inte mer och det kändes som om det på något litet sätt var mitt fel. Fast det var det väl inte. Men när någon väljer att inte vara här på jorden, att inte längre leva så känns det som om jag skulle ha märkt det eller kunnat hjälpa till. Att du borde vetat att jag/vi fanns här om det var något, alltid. Vi skulle ha gjort vad som helst. Nu är det för sent. Sedan frågar man sig också varför? VARFÖR? Den här helgen har vi gråtit och tagit hand om varandra. Varit tillsammans med våra kära och försökt fatta vad som hänt. Vi har pratat minnen och tänkt, tänkt på föräldrar och syskon, dom som blev kvar. Så sorgligt så tungt. Mitt hjärta är på gränsen till att brista när jag tänker på dem. Jag vet ju..
Vi har också gjort vårt bästa för att fira en födelsedag i familjen, att fira är svårt sådana dagar. Svårt att sjunga "ja må han leva" I dag tog maken och jag en tur ut till havet. Vi åt lunch, drack en glasskaffedrink. Vi behövde andas men det gick knappt. Det stockar sig i halsen, man vill nästan kräkas av sorg och tankarna bara snurrar och snurrar. Jag kommer ta en paus nu i bloggandet, som sagt jag har tappat alla orden. Kanske jag hittar dom igen, kanske inte. Var rädda om varandra, älska varandra så mycket ni kan.
I morgon kan det vara försent.
Vi har också gjort vårt bästa för att fira en födelsedag i familjen, att fira är svårt sådana dagar. Svårt att sjunga "ja må han leva" I dag tog maken och jag en tur ut till havet. Vi åt lunch, drack en glasskaffedrink. Vi behövde andas men det gick knappt. Det stockar sig i halsen, man vill nästan kräkas av sorg och tankarna bara snurrar och snurrar. Jag kommer ta en paus nu i bloggandet, som sagt jag har tappat alla orden. Kanske jag hittar dom igen, kanske inte. Var rädda om varandra, älska varandra så mycket ni kan.
I morgon kan det vara försent.
