Mitt nya liv som heltidsarbetande har så sakteligen landat. Jag försöker så gott det går att få en balans i vardagen. Inte helt lätt, men det går hyfsat. Jag glömmer en del, det erkänner jag. Jag är trött när jag kör hem de ganska så dryga 4 milen i skymning eller mörker. Jag är ju inte 30 längre, inte 40 heller.. Men jag ger inte upp, aldrig!
Jag ska fixa det här, ska klara av att fortsätta träna och vara glad. Fortsätta vara kreativ, fortsätta som vanligt.
Jag läser på FB om en gammal vän som fått diagnos Utmattningssyndrom. Jag ryser och undrar om det är värt det. Att man en dag bara slutar att fungera som man brukar, att hjärnan inte är med liksom. Man tänker, det drabbar inte mig! Men det kan det ju faktiskt. Jag blir berörd och betänksam. Ta hand om er, var rädda om er och försök hitta balansen.
