Minns ni att jag hade funderingar om i fall det gick att måla på en plastmöbel? Jag har testat och jag är så nöjd. Jag gillar mitt lilla bord, det är sådär lagom och bra. Väder och vind samt andra orsaker har gjort att det blivit skitfult.
Ärligt! Ja hur fult som helst. Antingen så har man en duk på, eller så kastar man bort det i plaståtervinningen.... eller? Jo man testar att måla. Det funkade ju kanonbra.
Fast det var inte det jag egentligen skulle blogga om. Utan det vita. Ni har kanske märkt att jag är lite flummig och sorgsen, jag ska ut på livsresor och sånt. Ja det ska jag och jag har varit så där kluven om eller över hur jag ska göra. Jag väljer i alla fall att berätta lite. Det är svårt ska ni veta, svårt och känslosamt. Så här är det... Vi har ett barn som ju såklart är vuxen, men i mina ögon så är han ändå ett barn, mitt barn. Det kan jag aldrig förneka. Nu lider han av en sjukdom, en ganska så livsfarlig sådan. Jag har kanske förnekat, eller inte velat sett det riktigt klart. Men det är på riktigt. Vi pratar om alkoholism. Åhh jag lider och våndas. Hatar och hatar så in i helvete. Nu är jag ju inte absolutist själv, men jag har inga problem med alkohol. Där är skillnaden. Varför? Ja den frågan har jag ställt mig själv så många gånger och hittar inga svar. Fast jag lägger en viss skuld hos mig. För det är så man fungerar som förälder.
Vad skulle jag kunnat gjort annorlunda? Varför? Varför och varför? Jag får inga svar. Jag kan inget göra, jag kan bara ta avstånd från beteendet. Det är det som gör ont, att ta avstånd, att begränsa tillvaron och vår relation. Det svider och tär. Att neka och säga nej. Att inte få vara tillsammans på hans villkor. Att inte kunna umgås på mina villkor heller.
Sånt är omänskligt för en mamma. Fast nödvändigt. Det är det min resa handlar om. Att rädda liv. Nu kan jag ju inte vara så stenhård som jag kanske borde. Därför tillåter jag att han kommer på besök, jag ser på när han dricker och tar ett glas jag med. Det är fel. Ja, jag vet det. Jag får skit för det av hans syskon, jag mår verkligen inte bra alls. Sedan skakar jag av mig det som en blöt hund. Jag vägrar inse fast jag ser. Därför kära läsare och följare, därför är jag ledsen.
Sedan är det en annan sak. Det är skamligt, och det är skämmigt, det är så jävla in i helvete skitjobbigt att prata om. Nu vet ni i alla fall.. och om det plötsligt känns för kusligt och bedrövligt så, OK. Jag förstår. Jag är bara en mamma som älskar mitt barn.