Känner mig så där skör och ömtålig som den här lilla blå porslinsfågeln. Den köpte jag till min morfar när han fyllde år en gång. Jag var liten och hade sparat mina pengar för att jag skulle kunna ge honom något fint. Minns att den var dyr och sedan har den stått på samma hylla i alla dessa år. Jag fick tillbaks den nu när Mormor också gått bort.
Gårdagens kväll blev tyvärr inte så mycket bättre trots Cava, lax och en tupplur. Körde dessutom vänstra knäskålen rakt in i skrivbordslådan så nu haltar jag värre än någonsin. Det högra benet är inte heller som det ska, inflammerade muskelfästen som gör ganska så ont. Jag blir så frustrerad eftersom det finns så mycket som ska göras på vårarna, helst idag ännu hellre i går.
Att maken har utslitna knän och inte kan hjälpa till gör ju inte saken bättre. Tonåringen suckar och stönar över att behöva städa sitt rum, så ingen idé att be om hjälp där heller. Fast det kunde ju varit värre så jag ska inte gnälla allt för mycket.
Armarna är det ju inga större fel på. Dom kan jag använda Ha! Ha! Riktigt härligt att stå på vedbacken och klyva ved i solskenet.
