Solen sken lite idag med. Luften andades vår och jord på ett sätt som är svårt att förklara mer än just så.
Jag spanade extra mycket på vägen hem efter att få syn på en tofsvipa eller någon annan flyttfågel som kommit tillbaks. Nähä, inget alls. Gjorde ett spontanstopp på Thuns, ja mitt egna lilla Ullared här i krokarna. Hittade snabbt det jag ville ha och utan att ens prova så kände jag mig säker.
Hemma i soffan ser jag de svenska damerna ta hem silver i skidstafetten och jag ser i solljuset att det måste dammsugas på stört. Jag reser mig upp för att inta städskåpet, och så ringer det... Hej, det är jag från Blomsterlandet, hur mår du? Bra, svarar jag och babblar nervöst något om hur det gått i skidorna. Hjärtat galopperar nu och jag är beredd på ett nej, det blev inte du igen. Hade förberett mig på att inte ta det personligt, att inte känna mig misslyckad eller värdelös ifall om att.
Vill du jobba med oss? Ja jag hörde rätt och ja såklart jag vill. Jag sansade mig och vi avtalade en tid för att skriva kontrakt, sa tack och hej och sen..... Tjoooho! Jag dansade någon underlig dans här i köket, fjärilarna dansade runt i hela kroppen av lättnad att det var över. Den där väntan och ängslan.
Den här sommaren kommer bli annorlunda. Mycket jobb och lärorikt på många sätt. Kanske en vändpunkt eller rent av en insikt i vart jag hör hemma mina sista år på arbetsmarknaden. Som pedagog med barnen i fokus för att skapa en så bra start i livet som är möjligt, full av trygghet, kärlek, kunskap och vetgirighet. Eller som trädgårdsnörd på Blomsterlandet. Vi får se helt enkelt. Alla bitar kommer att falla på plats.
