Jag vaknar helt utsjasad på fredagen. Halsen svider och en blick i spegeln säger.. Oh MY GOD. Jag har ett kort möte med mig själv.
Ska jag sjuka mig eller inte? Hur går det då på jobbet? Näe det funkar absolut inte. Jag anländer några minuter försenad möts av två till halvt döda kollegor med samma åkomma. Puss och kram det här fixar vi! Dagen flyter på i seg och alvedonintagande anda. När fina kollegan en kvart tidigare än sluttiden säger - Du kan gå nu så sjunker axlarna ner en bit och tanken på att landa hemma i soffan efter en 40 minuters bilfärd blir till en gudomlig känsla. Då ringer det i mobilen när man är en bit på väg. Hej mamma hämtar du upp mig. Jag hade inte kollat mobilen, fick vända och börja om från början. Minnet var kort jag hade ju sagt att han skulle få åka med mig hem. Hemfärden var på snudd livsfarlig. Snömodd, ishalka och hemlängtan. Kan du stanna till på ICA? Jaaaaaa Ok jag behöver halstabletter NU!
Med en fisherman i mun, en tanke på räkorna där hemma och brasan så fungerar man ändå, ända till det sista. Jag parkerar bilen ser ljusen, ser en bukett i fönstret och konstaterar att livet är helt Ok som i en liten låda faktiskt.
Tryggt, fyrkantigt och innehållsrikt. Undrar lite ändå varför jag köpte tulpaner och han illröda nejlikor?
Pia Gstafsson